Det är en intressant fråga. Jag skulle direkt kunna ställa en motfråga: Varför skulle man överhuvudtaget göra det i dag? Det är väl mycket mer användbart att veta hur man monterar däck från Michelin eller Bridgestone på en fälg … Vagnar har man ju inte sett på vägarna på länge, och vem blir egentligen klokare av den här kunskapen?
Och ändå. Jag kan säga att det både i Estland, Skandinavien och Portugal uppskattningsvis rullar omkring ett par hundra vagnshjul som har fått sina järnringar i min verkstad. Egentligen ligger det betydligt mer arbete bakom ett sådant vagnshjul – att sätta in en lagerbussning i navet, montera navringarna … (det görs för övrigt nästan på samma sätt som med själva hjulet).
Vem behöver egentligen hästvagnar i dag?
Ungefär 80 % av de vagnar vars hjul har gått genom mina händer används på restauranger med medeltidstema – till exempel som vagnar för försäljning av mandlar. De här vagnarna krävde betydligt mer arbete. Det ligger mycket smidesarbete bakom dem, och även mandelrostarna och grytorna beställdes av mig …
Resten används antingen vid slott och borgar för besökare – för att dra säckar efter sig – eller för att barn ska kunna åka med … Så det finns alltså fortfarande användning för vagnar även i dag.
Först kommer vagnshjulen.
Dem tillverkar jag inte själv. Jag arbetar med metall. De färdiga hjulen levereras till mig.
Först måste hjulen mätas och rätt längder för järnringarna kapas till av plattstål. Jag använder vanligtvis 8 × 40 mm plattstål. Eftersom jag arbetar med samma samarbetspartner år efter år är modellerna också desamma. Hjulen är 50 mm breda där järnringen ska sitta. Jag gör medvetet järnringen något smalare, och en bredd på 40 mm passar mycket bra.
Utifrån hjulets diameter kan man till en början bara kapa till ett råämne. Därefter körs det genom valsarna tills det får formen av en ring, och sedan börjar finjusteringen. Här kommer fysik, matematik och ett par andra vetenskaper in i bilden. I stora drag bör man veta ungefär hur stor längdutvidgningen blir för en viss längd stål. Det intressanta med den här utvidgningen är att ju längre stålet är, desto mer utvidgar det sig vid uppvärmning. Stålet måste därför från början göras kortare med just den längd som det senare kommer att utvidga sig.
För att göra detta spänner jag fast järnringen runt hjulet med skruvtvingar och kapar den till rätt längd direkt på hjulet med en vinkelslip. På ett hjul med 500 mm diameter lämnar jag cirka 15–20 mm mellan ändarna, medan jag på ett hjul med 1 000 mm diameter lämnar drygt 25 mm … Det beror både på stålets tjocklek och på hur varm man tänker göra järnringen. Hjulen tillverkas av lövträ – ask, ek … ibland björk … därför kan stålet värmas upp ganska mycket utan att träet senare bränns alltför mycket.
Sedan tar jag av järnringen från hjulet och svetsar ihop ändarna. Ordentligt från båda sidor, och båda sidorna slipas också. Naturligtvis skulle man även kunna vällsvetsa den i ässjan … Men det är ett annat ämne och ett annat pris.
Uppvärmning av järnringen till ett vagnshjul av trä i eld
Då går vi vidare – till uppvärmningen. För det har jag en eldstad. En stor eldstad, nästan 2 meter i diameter, där jag tänder elden redan innan jag börjar kapa järnringarna till rätt längd. Det är obehagligt att värma järnringarna över helt öppen eld … man kan ha tur och bara bli av med ögonbrynen … men man kan också skada sig betydligt värre.
Jag väntar tills det har bildats en ordentlig glödbädd. Sedan lägger jag upp till 10 järnringar i glöden. Det är klokt att märka järnringarna på något sätt när de anpassas till hjulen … Diametrarna kan variera, och då finns det mindre anledning att svära när man direkt hittar rätt hjul till den heta järnringen.
Jag skriver ett nummer på hjulets ytterkant – järnringen kommer ovanpå och döljer det – och gör tydliga märken med en mejsel på insidan av järnringen …
När järnringarna sedan har blivit heta i elden … då gäller det att arbeta snabbt. Om man är för långsam kan mycket av träet brännas. Samtidigt får järnringarna inte bli riktigt rödglödande … heta, men inte röda …
Den heta järnringen slås på hjulet och kyls sedan omedelbart och snabbt ner. För detta är ett murartråg fyllt med vatten alldeles intill arbetsbordet ett mycket viktigt hjälpmedel. Det är klokt att vara två personer när man gör detta.
Under nedkylningen sticker man en järnstång genom navet och rullar snabbt hjulet 3–4 varv genom vattnet. Den improviserade axeln är praktisk eftersom det första hjulet får rent vatten … medan de följande får allt smutsigare vatten. Och det förstör träet.
Det är klokt att inte sänka ner hjulet så långt att vattnet når ekrarna. Bara precis så djupt att stålet kyls ner snabbt … men inte djupare. För detta är den improviserade axeln en bra lösning.
Montering av den heta järnringen på vagnshjulet av trä
Och så enkelt är det. Hett stål utvidgar sig. När det kyls ner drar det ihop sig och sitter stenhårt runt hjulet, utan att man egentligen behöver använda några bultar.
Bultar används dock som extra förstärkning. Hjulen består av segment. När träet torkar kan det börja röra på sig – därför sätts beslag över skarvarna mellan segmenten, och dessa fästs med en bult genom stålet.
Så här har man gjort detta arbete i århundraden … det finns inget nytt under solen.
Lämna ett svar