Om någon hade sagt till mig i min ungdom att jag en dag skulle bli smed och tillbringa en stor del av mitt liv med att värma och forma järn i en smedja, hade jag förmodligen bara skrattat. Ingenting i min utbildningsbakgrund pekade åt det hållet. Jag studerade mekanisering på teknisk skola och senare bland annat ekonomisk juridik, offentlig förvaltning och marknadsföring. Men livet hade andra planer.
Början på mitt självständiga vuxenliv sammanföll med tiden då Estland återfick sin självständighet. Det var en omvälvande period. Gamla system föll samman, nya höll på att byggas upp och människor försökte hitta sin plats i en snabbt föränderlig värld. Genom en rad märkliga sammanträffanden hamnade jag på ett statligt kontor. Då verkade det som ett klokt val. Efter en tid insåg jag dock att den världen inte riktigt passade mig. Byråkratin var omfattande, möjligheterna att utvecklas begränsade och varje arbetsdag kändes som en kopia av den föregående.
Sedan förändrade en vandring i Höga Tatra allt.
Den som har vistats i bergen vet att tankarna ibland rör sig annorlunda på hög höjd. Luften är tunnare, tempot långsammare och huvudet får en paus från vardagen. Just där, mitt bland bergen, fick jag en helt oväntad idé:
Jag ska bli smed.
Ärligt talat kom tanken ganska plötsligt.
Samtidigt var den inte helt ogrundad. Under min tid på teknisk skola hade jag fått prova på smidesarbete under olika praktikperioder. När de andra gick hem efter arbetsdagens slut stannade jag ibland kvar i smedjan och fortsatte experimentera på egen hand. På den tiden hade nästan varje större jordbruksföretag sin egen verkstad och ofta även en smedja. Jag tyckte om känslan av att se hur den glödande metallen förändrades under hammarslagen. Det var något i det arbetet som talade till mig.
När jag kom tillbaka till Estland lade jag min uppsägning på skrivbordet, tog ryggsäcken på axeln och började leta efter en mästare som var villig att ta emot en lärling.
De första stegen i smedjan
En sådan mästare hittade jag på Olevimägi i Tallinn. Där fanns då Estlands äldsta kontinuerligt verksamma smedja. I dag ligger det ett café på samma plats, och verksamheten ser minst sagt annorlunda ut.
Att arbeta i Tallinns gamla stad var en speciell upplevelse. Husen låg tätt intill varandra och det fanns inget utrymme för stora mekaniska hammare. Allt arbete fick göras för hand. Det innebar otaliga hammarslag, hårt fysiskt arbete och stora mängder tålamod.
När jag ser tillbaka inser jag att det året var ovärderligt. Det var där jag lärde mig hantverkets grunder på riktigt. Jag lärde känna metallen, verktygen och arbetsmetoderna. Ännu viktigare var synen på själva arbetet. Hantverk handlar inte bara om teknik. Det handlar om att se möjligheterna i materialet och att ta sig tid att göra saker ordentligt.
Därefter gick resan vidare till en annan smedja i närheten av Pärnu. Jag tror att det var där min egen stil och min uppfattning om vad gott smideshantverk egentligen är började ta form.
Min mästare var inte bara en skicklig smed. Han hade också en konstnärs blick. Han kunde se former och proportioner på ett sätt som inga läroböcker kan lära ut. Genom att arbeta vid hans sida förstod jag att smide inte bara handlar om att forma metall. Det handlar om skapande.
Hur min egen smedja föddes
Vårt samarbete fick ett ganska oväntat slut.
En dag kom mästaren in i smedjan med allvarlig min och sade:
”Antingen tar du över smedjan, eller så blir du arbetslös. Jag flyttar från Estland.”
Det fanns inte särskilt många alternativ.
Efter en stunds funderande kom jag fram till att arbetslös kunde man bli senare också. Chansen att bygga upp ett eget företag kanske aldrig skulle komma tillbaka.
Den 1 september 1997 registrerade jag företaget Thormani Talu.
Redan från början hade jag tre anställda. Även de skulle ha blivit utan arbete om jag inte valt att fortsätta verksamheten. Min första smedja inrättade jag i gamla gårdsbyggnader som stått tomma sedan kolchosernas upplösning. Byggnaden hade uppförts i slutet av 1980-talet och stått oanvänd i flera år.
Det fanns flera tusen kvadratmeter under tak.
Jag köpte anläggningen, rustade upp några av lokalerna och vi satte igång att arbeta.
Starten var blygsam, men utvecklingen gick snabbt. Redan efter några år hade företaget tretton anställda. Våra handsmidda produkter visades på Formex och många andra stora och små mässor.
Under en period kunde jag till och med tänka att vi var ett av Estlands största företag inom hantverksmässigt smide.
Hantverk och smide på den skandinaviska marknaden
På den tiden var intresset för hantverksmässig produktion stort i Norden. I Finland, Sverige och Norge uppskattades handsmidda produkter högt. Estniska tillverkare kunde erbjuda hög kvalitet till rimliga priser, och det fanns gott om beställningar.
Det var en spännande tid.
Vi tillverkade ljusstakar, belysning, dekorativa detaljer, möbelkomponenter och mycket annat. Allt gjordes för hand. Varje föremål passerade genom smedens händer och fick sina egna små särdrag – detaljer som aldrig går att hitta i massproducerade produkter.
Med åren steg dock produktionskostnaderna allt mer. Intresset från återförsäljare började minska och det blev nödvändigt att hitta nya vägar framåt.
Så småningom började jag sälja direkt till slutkunderna.
Marknader, medeltidsevenemang och nya bekantskaper
Därefter följde mer än tio år då jag tillbringade en stor del av min tid på marknader, medeltidsevenemang och hantverksfestivaler.
Jag reste genom stora delar av Finland och Sverige. Turku, Isokyrö, Visby, Åland, Pajala och många andra platser blev välbekanta. I Tyskland deltog jag bland annat i de internationella Hansadagarna i Herford.
Dessa resor gav betydligt mer än bara försäljningsmöjligheter.
Jag träffade smeder, träarbetare, textilkonstnärer och många andra hantverkare. Jag fick se olika arbetsmetoder och lära känna lokala traditioner. Det är på sådana platser som de mest intressanta idéerna föds och de mest värdefulla kontakterna skapas.
Ett av de roligaste minnena kommer från Petäjävesi i Finland, där även mitt märke fick en plats vid smedernas monument. Jag har också presenterat mina arbeten på Klässbols linneväveri i Sverige, en plats som är välkänd och högt uppskattad i hela Skandinavien.
När hantverket måste vara helt autentiskt
Genom åren har jag deltagit i restaureringen av flera museer och historiska byggnader.
Vid sådana projekt räcker det inte att ett föremål bara ser gammalt ut. Det måste vara så nära originalet som möjligt.
Ett av de mest minnesvärda uppdragen var tillverkningen av omkring tiotusen handsmidda spikar för restaureringen av en historisk byggnad i Finland.
Spikarna var nästan 120 millimeter långa, hade mycket exakta mått och den tillåtna avvikelsen var bara några få millimeter. Även ytbehandlingen var noggrant reglerad. Någon gammal motorolja fick absolut inte användas. Endast blandningar baserade på linolja och bivax var godkända.
Spikarna användes för att fästa takläkten till ett halmtak som på vissa ställen var nästan en halv meter tjockt.
Arbetet var enormt omfattande.
Det mest komiska med allt är att nästan ingen någonsin kommer att lägga märke till det. Besökare ser en vacker gammal byggnad, men tänker sällan på vilka spikar som håller taket på plats. Och ändå är det just sådana detaljer som skapar äkta autenticitet.
Arbeten som människor ser varje dag
Lyckligtvis har det också funnits projekt som människor kan se och uppleva i sin vardag.
I Tallinn finns flera välkända restauranger där en stor del av den smidda inredningen kommer från min smedja. Bland dem finns Olde Hansa, Beer Garden och Kochi Aidad.
För Kochi Aidad tillverkade vi både inomhus- och utomhusbelysning samt flera dekorativa detaljer.
Jag har även levererat smidesarbeten till Viking Restaurant Harald i Finland.
Det fina med sådana projekt är att man senare kan återvända och se hur människor använder och uppskattar miljöerna. Hantverket blir en naturlig del av platsen och börjar leva sitt eget liv.
Smedens små hemligheter
Med åren samlar man på sig kunskaper som sällan går att hitta i böcker.
Ett exempel är vällsvetsning av stål. Ofta talas det om användningen av borax som flussmedel, och det är utan tvekan en fungerande metod. Själv har jag också använt naturlig kvartssand.
En av smedjorna där jag lärde mig yrket låg i ett område där sådan sand fanns i överflöd. Man kunde bokstavligen gå ut i skogen med en hink och hämta den själv.
När vi tillverkade treskiktade vikingaknivar fungerade den utmärkt.
Det vackraste ögonblicket var när smidet skedde i kvällssolen. Då kunde man tydligt se hur sanden förglasades och hur metallen smälte samman inuti den glödande ytan.
Sådana små knep lär man sig sällan i skolan.
De förs vidare från mästare till lärling och formas genom många års erfarenhet och praktiskt arbete.
Smedjan idag
I dag har jag tagit ett steg tillbaka från den större produktionen.
Jag håller kurser och workshops, tar emot vissa specialbeställningar och försöker samtidigt följa med i den tekniska utvecklingen. Förutom smidet arbetar jag med CAD/CAM-projekt, animation, CO₂-laserskärning och utvecklingen av vårt gårdscafé.
Smideshantverket i Estland är numera till stor del de entusiastiskas område.
Utvecklingen har gått så långt att traditionellt smideskol inte har sålts i Estland på flera år. Under de allra första åren hände det till och med att vi arbetade några veckor med tallkottar som bränsle.
Det går faktiskt.
Man behöver bara lite mer tålamod.
Och kanske sammanfattar det också min resa inom hantverk och smide ganska väl. Det har inte alltid varit den enklaste vägen och inte heller den mest lönsamma. Däremot har den varit lärorik, spännande och fylld av möten med människor som delar samma passion – att skapa något med sina egna händer.
Om någon är intresserad av hantverk, smide eller att bygga upp en egen liten smedja delar jag gärna med mig av råd och erfarenheter. En del saker kan man läsa sig till i böcker, men de viktigaste kunskaperna föds fortfarande i smedjan – vid elden, med hammaren i handen och med nyfikenheten i behåll.
Lämna ett svar